Kebabåttan på resa

Vad som började som en inbjudan till kebab i Berlin under en online lördagsapéro, slutade med att ett gäng roddare från Zürich, Anna-Karin, Frank, Jan, Karl, Lars, Lennart och Suzanne tillsammans med veteraner från Danmark och Sverige, Jane och Nina, deltog i regattan Quer durch Berlin med vår veteran och tillika värd i Berlin, Robert. 
 
Länge var det oklart om vi skulle kunna få låna en båt i Berlin, dels för att få till en träning innan regattan och dels för att överhuvudtaget kunna delta. Efter mycket om och men, långt efter flyg och sängplatser var bokade, fick vi klartecken att träna hos Berliner Ruder-Club samt låna en båt av organisatörerna, Landesruderverband Berlin, för regattan. 
 
Kebaben, huvudanledningen till resan, glömdes inte bort och vår reseledare Jan googlade sig fram till att den bästa kebaben skulle finnas runt hörnet från Checkpoint Charlie. Samme reseledare guidade oss vant på en promenad från Stadtmitte, till Alexanderplatz, Unter den Linden och Brandenburger Tor innan vi äntligen fick avnjuta våra kebaber tillsammans med en välförtjänt öl. 
 
3 timmar senare hade vi bytt om till rodd, damerna i ett sprillans nytt omklädningsrum med 28 skåp för kvinnliga gäster och herrarna i det lite större omklädningsrummet med 300 skåp. Vår lite mer jämlika båt, med 44.4% kvinnlig besättning, begav sig sedan ut på en 7.5km lång färd mot nästa sightseeing mål, Glienicker Brücke, även känd som “bridge of spies”, mellan det forna Väst-Berlin och DDR. 
 
Efter rodden stannade vi i det sagolika båthuset och åt på restauranten mellan pokaler och plaketter för allehanda prestationer.  
 
På regattadagen hittar vi snabbt vår lånade båt och konstaterade att den nog varit lite ljusskygg på senare tid, med tanke på spindelväven vi tog bort. Att få rent skenorna från gammal smuts är bara att glömma. Årorna är sprillans nya och inte än uppackade och gissningsvis värda 4 gånger så mycket som den gamla Empachern. Vi har gott om tid på oss mellan invägning och informationsmöte, men ägnar inte en tanke på årorna förrän det är dags att bära ner dem till vattnet. Då ser vi att årklackarna sitter på olika ställen på i princip alla åror och greppen är inställda till olika längder. Viss panik uppstår. Vi har varken tid eller verktyg, men lyckas i alla fall hitta en skruvmejsel och se till att årskaftet till klacken är ungefär lika långt på alla åror.  
 
Efter att vi, med båten i högsta hugg, stått i kö för att få lägga ner den i vattnet, kommer vi till domaren, som ska kolla om båten är regattaduglig. Han drar vant i skorna på plats 8 och klistret till skenan där fotsparken sitter fast i båten lossnar och panik uppstår än en gång. Det nämndes på informationsmötet hur väldigt viktig denna funktion är. Huvuddomare tillkallas, vår strokeskvinna förklarar lite försynt att det inte är vår båt och huvuddomaren inser snabbt pinsamheten att det är deras egen utlånade båt, varpå hon organiserar gaffa-tejp och ingen vidare test av säkerheten görs på det sätet. Resten av delarna som ramlar av båten under tiden vi bär ner den, kan lätt sättas på plats igen. 
 
Väl på vattnet, har alla andra båtar i vårt race redan kört iväg och vi blir uppmanade att åka direkt till start och startern börjar skrika åt oss att starta. Den tidigare oron över den eventuellt för långa uppvärmingstiden, utlovad till 50 minuter, hade varit helt i onödan. Coxboxen strejkar, roddarna har fortfarande på sig jackor och det efterfrågas verktyg i båten (vingmuttrar till fotspark var inget som ingick i lånebåten). Nu är det full panik! Några fotsparkar hinner vi inte justera, men coxboxen lyckas vi få i gång i sista sekund. Vi glider igenom startbron utan uppvärmning, med ett slagtal som mer påminner om en söndagsutflykt för pensionärer än regattarodd och försöker lugna ner oss lite. Sent omsider kommer vi dock i gång. Vår cox sitter stadigt, med karta i ena handen och styrning i andra och styrs gör det, än åt styrbord, än åt babord, ibland räcker inte rodret, utan årorna får tas till hjälp. Coxen lyckas följa kartan till punkt och pricka, genom alla kurvor och broar, och vi kommer, i princip utan att ha kört en enda raksträcka, överlyckliga i mål i centrum av Berlin, 7km från start. 
 
Ett stort tack till vår reseledare och organisatör, Jan, vår serviceman och tillika reserv, Lars, vår värd Robert och vår cox Karl för att ha möjliggjort fantastisk rodd i fint väder och vackra omgivningar!