Basel Head 2018

Basel Head set fra en Woman Masters 8+

Indtil for en måned siden var jeg BaselHead novice, men I år blev jeg inviteret til at ro regattaen med et blandet schweizisk hold. Det består af masters kvinder i alderen 30-60 år fra klubberne omkring Zürich sø samt nogle tilrejsende fra Geneve og Ticino områderne. Det er en flok seje kvinder med mange års roerfaring og ansigter, der genkendes fra de Schweiziske Mesterskaber.

BaselHead er en imponerende regatta. Det er et flot syn at ankomme med bådtraileren og se de mere end 100 hold rigge både til. Endnu mere spændende blev det, da holdene begyndte at gå på vandet til formiddagstræning. England havde sendt flere hold med deres bedste landsholdsroere, og Tyskland var også flot repræsenteret.

Vel ankommet var der en hektisk stemning og otteren blev hurtigt rigget til for at nå at ro banen igennem inden frokost. Uheldigvis havde vi fået en skade på en åre, og her var gode forbindelser en stor hjælp. Sauli og Thomas kiggede Nordiskas reservedele igennem tilbage i Zürich, og i Basel forsøgte vi, at finde et hold der havde medbragt en ekstra åre. Efter en større eftersøgning fandt vi en ekstra åre og så afsted på vandet. Vi nåede lige formiddagens træning og en enkelt 350m sprint for at vække benene inden banen lukkede til frokost.

Selve løbet er 6.5 km langt og man ror på floden inde i Basel centrum. Start, under 3 broer, en 180 graders vending, tilbage under de tre broer inden den endelige sprint og mål. Jeg synes, at det er en udfordring at ro lange løb. I starten føles det alt for let, og til sidst er jeg helt død. BaselHead var ingen undtagelse. De sidste 5 lange minutter blev roet på max. Ubehageligt.

Heldigvis kom målstregen hurtigt efter bro nummer 3, og efter at alle have fået pusten, var der god stemning i båden. Alle var enige om at det havde været et godt løb, og vi var alle godt tilfredse med, at vi havde ligget godt og stabilt i tempo 32 hele løbet.

Efter løbet fik vi hurtigt rigget båden af, og med typisk schweizisk omhu fik vi et opkald, at vi skulle møde til præmieoverrækkelse. Efter at arrangørerne havde dobbeltjekket tiderne oplyste de, at vi var blevet nummer 2 med en tid på 23 min og 42,27 sek kun 0,78 sek efter vinderen. ØV! Det er sku´ ærgerligt at tabe med mindre end 1 sekund i et løb, der varer næsten 24 minutter, men det er også motivation til at gøre det bedre næste år.

Aftenen sluttede med en omgang pasta organiseret af regattaen i selskab med Nordiska drengene. Det var en super hyggelig måde at slutte en god dag på.

--Rikke

Basel Head sett från herråttans perspektiv

Enligt väderprognosen skulle det vara sol och några plusgrader i Basel. Det var inget som märktes av i Zürich när åtta tappra roddare samlades tidigt en iskall och blåsig lördagsmorgon den 22e November för att plocka isär Sleipner och göra släpet redo för Basel Head. Att vi bara var åtta berodde på att vår cox dagen innan blivit akut sjuk, och vi lyckades precis med nöd och näppe finna en ersättare till Dirk som heroiskt tog på sig rollen som cox. Ersättaren skulle försöka dyka upp innan avfärd var allt vi visste. Veckorna innan hade vi dessutom inte lyckats träna med hela besättningen, och även om den bitande kylan och ovissheten om huruvida vi faktiskt skulle ha en hel besättning plågade oss, så kände vi alla en liten tröst: det skulle ju vara sol i Basel i alla fall.

En tidig pasta-lunch inmundigades i båthuset innan avfärden. Lagom till maten dök så vår siste roddare upp, det visade sig vara Nicolaas, roddchefen från PRC! Lång, ståtlig och nederländsk strosade han in och började sleva i sig spagetti med oss andra. Han svängde sig med flera avancerade roddtermer, och genast började allt kännas lite bättre. Det skulle ju dessutom bli sol i Basel!

Bilturen till Basel gick som ett smäck, Torbjörn styrde vant sin fina Volvo och släpet hängde på hela vägen. Väl framme hittade vi till vår brygga och kunde lämna av släpet, samt stråla samman med resten av besättningen som kommit fram lite tidigare. Båten sattes ihop, och vi försökte känna oss lite hemma, bland alla andra roddare, de flesta aningen längre och mer vältränade än oss. Vi lade även märke till att solen ännu inte dykt fram, men vi visste alla bättre än att misstro meteorologerna i Schweiz.

Så blev det till slut dags för Nordiskas herråtta att gå till start, och likt proffs kom vi i vattnet relativt snabbt för att sedan öva lite på floden innan det blev dags att ro upp till start, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. Med mängder av båtar på väg tillbaka efter avslutad regatta, samt båtar som väntar på att få starta, så kan man säga att det emellanåt var en smula kaotiskt. Efter lite strul kom vi så till sist iväg och satte fart med målet att inte komma sist. Till råga på allt hade solen äntligen dykt upp och förgyllde Rhen med alla dess båtar!

Efter att blivit omkörda av en båt tämligen tidigt i loppet, lade vi in ett högre tempo och lyckades nästan ta oss till vändpunkten på regattan innan en annan båt passerade oss. Vi lyckades hur som helst vända båten galant och med insikten om att vi nu avklarat halva sträckan, liksom att vi nu rodde medströms, satte vi av mot mål. Solen lyste och vi fick nys från Dirk att vi nog hade chans att ta in på en på en båt framför oss. Denna nyhet fick oss att spurta som aldrig förr, men trots att vi kämpade på som besatta kom vi över mållinjen precis bakom båten vi hoppades gå om.

Nöjda med vår insats tog vi oss i land och packade ihop båten. Efteråt plockade vi fram några medhavda samt välförtjänta öl och gav oss av till prisceremonin där vi glatt hurrade när Rikke tilldelades medalj i damkategorin. Solen hade vid det här laget redan gått ner, och några av oss gick därför till den efterföljande middagen som anordnades av arrangörerna innan vi slutligen tog oss hem till Zürich för bastu.

Hur gick det då för oss? Vi kom i varje fall inte sist… Tre båtar fick sämre placering!

Besättning: Steen, Michael, Martin, Francesco, Nicolaas, Sauli, Thomas, Torbjörn (slag), Dirk (styrman)